”Jag tänker, har du något att säga? Säg det till mig. Jag kommer svara.”

Jag följer olika kvinnor i olika kanaler. Starka kvinnor. Vanliga kvinnor. Gemensamt är att de hjälper mig, oavsett hur mycket eller lite vi har gemensamt så hjälper de mig genom att bara dela med sig. 

De senaste dagarna har det varit extra påtagligt att dessa kvinnor, som även är mammor, får lägga en massa energi på skit från andra. Det finns nämligen ingenting som är enklare än att ha åsikter om hur andra lever sina liv med barn. 

Kommentarer om kroppar, form och yta. Dags att bli smal! Sluta gnäll!

Åsikter om hur länge man ammar. Kommentarer om barnens storlek – antingen är de för stora eller för små. Pikar om hur farligt det är att barnet kollar på ett avsnitt med Alfons eller Babblarna. Hjälp!

Antingen är man ledig för länge eller för snabbt tillbaka på jobbet. Gliringar om flitigt anlitade barnvakter. Varför vill du inte vara med ditt barn?! Hur långt ska det vara mellan barnen? Det är ju toppen med syskon. Men hur ska ni klara av att skaffa två barn på så kort tid?! 

Sluta! Slut dömma. Sluta hacka. Sluta mobba. Man får göra som man vill. Tjock som smal. Du får göra som du vill. Jag får göra som jag vill. Undrar du något? Snacka inte så mycket. Fråga istället.

Ps. Rubriken är ett citat av Elsa Billgren. Ds.

Annonser

Ibland hinner man inte ikapp


Den 5 maj klarade jag av första doppet. Vi samlades ett gäng från BVC-gruppen på Långholmens strandbad och vi var 2 st som hoppade i. Det var jäkligt kallt, men skönt efteråt. Inbillade mig att jag skulle bli nedkyld, men jag kände bara hur blodcirkulationen kom igång. Det kändes bra! Häromdan badade jag igen och det var skönare. Nu är säsongen igång! 

Inför doppet så genomgick jag min vanliga känslor av total panik. Jag ville verkligen inte visa mig i baddräkt inför våra kompisar. Men jag gjorde det. Jag älskar att bada och kroppen får stå ivägen för det. 

Efter doppet blev jag fotad i baddräkt och handduk, på kväll kollade jag på fotot och rasade. Och sen dess har det varit tufft. Hur gör man med kroppen? Jag har levt livet som att kroppen är nåt jag måste göra något åt, jag har gjort någonting åt den också men liksom aldrig på ett bra sätt. Jag är proffs på att banta men inte på att ha tålamod och jag kan inte gära sånt här bra. Dåliga dagar vill jag inte gå ut, dåliga dagar får jag ångest. Jag är liksom inte bättre än så. Tänker jag. 

Och där är jag. Jag putsar inga siffror när det kommer till det här, här är jag för svag. Här hinner jag inte ikapp resten av mina intellektuella ideal utan lever enligt samhällets ytliga normer. 

Hittade den här videon och det enda jag kan tänka är FAN VA BJUDIGT!

Mamma, är lik sin mamma?

”Nu bajsar han!” 

Mormor – alltså min mamma och Es mormor – ropar från vardagsrummet till mig i köket. 

”Men! Tack, men nej tack för informationen!”

Är min spontana tanke innan jag kommer på att det faktiskt var väldigt BRA information. Jag kommer på mig själv. 

Mormor har sovit över och det har gått bra. Och nu såhär på förmiddagen är det ju jäkligt skönt med sällskap. Även om jag i vanlig ordning inte gillar att snacka på morgonen så har det funkat. Yes! 

Och så kommer jag på mig själv med att E kommer ju hamna där. Jag kommer bli jobbig på nåt sätt. Jag kommer säkert be om ursäkt för mig själv och flytta på mig för att inte vara ivägen. 

Den tanken är svår. Just nu känns bebislivet lite härligare än innan. 

Sol + skräpmat + skräphumör

”TRY 666”?

Så löd registreringsskylten på en bil jag sprang förbi. Frågetecknet har jag adderat pga passande. 

Dagen idag har varit solig, jag har varit ute och ätit både lunch och fika. 90-grammare och en lakritsdaimstrut. Kaffe i termos och slutet av en ljudbok. Boken var inte bra alls faktiskt, men jag har lyckats lyssna på hela och det har bara hänt ett par gånger tidigare. 

E har sovit. Kortare än vad vi båda önskat tack vare en skrikbebis i centrum och sen en skällhund i Ekoparken. 

Jag har haft mycket tid att tänka. Och formulera tankar. Och eftersom jag inte haft nån att snacka med så har de tankarna stått helt oemotsagda. Inte bra idag. 

Så när H kom hemfrån jobbet hade jag jobbat ihop en stor frustration över stress och familjeadministration. Vi snackade, jag klädde jävligt motvilligt på mig löpkläderna och ångestfyllt kände jag ”jag vill verkligen inte springa”. Men sprang gjorde jag, för brukar ju bli bättre då. Men inte idag.

På rundan sprang jag förbi ovan nämnda registreringsskylt, en programledare jag inte gillar och en man som var så packad att han tog upp en hel trottoar. 

När jag kom hem var jag fortfarande lika sur. Efter jag fått mat likaså. 

Den här veckan bör ta slut nu. 

Måndag

Vårdagjämning. Vissa dagar känns längre än andra, kanske är idag längre? Jag vet inte men det känns så. Har inte gått utanför dörrn än så det kan ju bero på det. 

Det jag funderar på mest just nu är om jag ska byta ut Sats-kortet och skaffa Friskis-kort igen. De passen jag vill gå på börjar antingen kl 17 eller är på andra sidan stan. Och priset är för högt för min föräldrapeng. Känns inte roligt att ge 5% av pengen till Sats varje månad. 

Varför tänker jag ens på detta? Har nu övertygat mig själv. Det blir mys-Friskis-jympa från och med nu. 

Annars bra helg. I fredags var jag och min bästis K på Bio Rio. Vi drack deras billigaste vin och pratade om segt vardagsdepp som om vi vore 25 igen. Skillnaden nu väl egentligen att jag inte fixar mer än 2 glas vin, inte röker och var hemma kl 20.

På lördagen vaknade jag upp jäkligt tidigt pga E. Han snackade och åt nån timme, sen somnade vi om så nära vi kunde komma varandra han och jag medans H gjorde frukost. Sen panikstäd och matlagning inför kompislunch. Gjorde standardsmaten Carnitas, med broioche från Garant, picklad rödlök från Hemköp Hornstull, egen salsa, egen mangodressing och kanariska potatisar. Lunchen var god och sjukt trevlig pga sällskapet. Sen var jag hemma resten av lördagen, fick en paus när H och E gick ut en sväng på kvällen. Stickade klart en raggsocka till H, får se om det blir en till. 

Igår promenerade jag med bästisarna K och S till Nytorget, drack dyrt kaffe på Urban Deli, sen en till kaffe på Gateau Hornstull. #fikaärlivet

Så sprang jag. Följer ett träningsprogram och bygger upp kroppen igen efter grviditet, förlossning och 2 operationer. Igår blev det strax över 3 km med 1 min jobb/1 min gång med medelfart på 8,19 min/km. 

Det var så skönt att jag vill springa idag igen. Hoppas den känslan är kvar när H kommer hem från jobbet. Tills dess försöker jag kolla på Game of Thrones. Vill grotta ner mig i den serien, hittills fattar jag ingenting. Men nu sitter jag fast i soffan pga E kan bara sova när han ligger på mig, så jag kollar vidare och försöker fastna. 

Ett årslöfte

”Idag ska jag träna!” Dagen går, har inte fått till nån planerad mat, jag bokar av pass pga får inte ihop det. Orkar inte. Energin bara rinner ur mig. Jag stannar hemma och får ångest av det jag inte fått gjort. Tänker att jag ska kompensera, men istället blir ångesten dubbel och självförtroendet lägre.

Jag ska tänka på vad jag har gjort, och jag ska också prata om det jag gjort. Det betyder att det jag inte tänker på det jag ska göra, inte har gjort eller missat. Det är så jag ska leva mitt liv nu är det tänkt. Jag behöver inte säga att jag ska vara stolt eller nöjd eller känner mig duktig över att jag kommit på det, det förtar bara.

Så idag har jag: träffat två bästisar och promenerat i solen. Jag har hängt med min son och hans pappa. Jag har varit ute och sprungit. Jag har fixat med årsredovisning. Jag har pratat med pappa i telefon. Jag har beställt blombud till farmor som fyller år imorgon. Jag har hämtat ut paket. Jag har gjort en matsedel för nästa vecka. Jag har snittat om blommor och testat att ta skott på min monstera. Jag har vattnat blommorna och tvättat handdukar. Jag har skrivit det här blogginlägget.

 

”Man kan säga att 16-åringar måste gå ner i vikt”

Kan man säga till en 16-årig tjej att hon är för tjock och måste gå ner i vikt för att prestera bättre?

– Ja, det kan man säga. Allting handlar om hur man säger det hur man tolkar det, men ja det måste man kunna säga.

– Det gäller att vara försiktig med hur man uttrycker sig när det gäller konditionsträning, speciellt på damsidan. Tyvärr är det många som har fått ätstörningar. Men jag hade ingen aning om att det gick så här långt för Sarah då jag slutade i UIK efter den där säsongen.

Ur en artikel jag läste i SVT Nyheters app. 

Det handlar om en fotbollsspelare som fått ätstörningar som präglar livet efter att en fystränare uttalat sig om hennes kropp, att den inte presterar tillräckligt pga fett. Hon är 16 år. 

Jag får så ont i magen när jag läser detta. Ångesten kommer återigen krypande längst ryggraden och biter sig fast i brösthöjd. 

Vi är många som lever med ätstörningar, lindriga som allvarliga. Flera av oss har med oss dåliga erfarenheter från ungdomsåren och idrotten, jag från tiodansvärlden. Ibland blir kraven snudd på mobbing. 

Ätstörningar är inte ett tecken på svaghet, det är en konsekvens av samhällets orimliga krav på perfektion som präglat många hårt. Gör dig själv medveten. Det gäller inte att vara försiktig, det gäller att acceptera allas olikheter, oavsett om de mäter upp till dina ideal eller ej. Det gäller att se när någon gått för långt. 

Döm inte. Säg inte ”shit va smal du blivit” eller ”du tränar för mycket”. Fråga istället hur läget är, hur någon mår, hur dagen sett ut, vilka de träffat. Du får svar om du lyssnar. Stötta och var närvarande om du är orolig. 

Jag hoppas denna person aldrig mer får ett uppdrag som innebär att han har möjlighet att påverka en annan persons framtid igen.