”Jag tänker, har du något att säga? Säg det till mig. Jag kommer svara.”

Jag följer olika kvinnor i olika kanaler. Starka kvinnor. Vanliga kvinnor. Gemensamt är att de hjälper mig, oavsett hur mycket eller lite vi har gemensamt så hjälper de mig genom att bara dela med sig. 

De senaste dagarna har det varit extra påtagligt att dessa kvinnor, som även är mammor, får lägga en massa energi på skit från andra. Det finns nämligen ingenting som är enklare än att ha åsikter om hur andra lever sina liv med barn. 

Kommentarer om kroppar, form och yta. Dags att bli smal! Sluta gnäll!

Åsikter om hur länge man ammar. Kommentarer om barnens storlek – antingen är de för stora eller för små. Pikar om hur farligt det är att barnet kollar på ett avsnitt med Alfons eller Babblarna. Hjälp!

Antingen är man ledig för länge eller för snabbt tillbaka på jobbet. Gliringar om flitigt anlitade barnvakter. Varför vill du inte vara med ditt barn?! Hur långt ska det vara mellan barnen? Det är ju toppen med syskon. Men hur ska ni klara av att skaffa två barn på så kort tid?! 

Sluta! Slut dömma. Sluta hacka. Sluta mobba. Man får göra som man vill. Tjock som smal. Du får göra som du vill. Jag får göra som jag vill. Undrar du något? Snacka inte så mycket. Fråga istället.

Ps. Rubriken är ett citat av Elsa Billgren. Ds.

Annonser

Män som dömer kvinnor

Kommer ni ihåg det danska programmet där män satt och dömde nakna kvinnokroppar? 

Nu har holländarna kommit på att det är en sport och gissa om kvinnor är gravida eller bara feta. Japp. Jupp. Det är sant. 

Hittade detta på Annika Leones Mama-blogg: Gravid eller bara fet? Toppenbloggare btw! 

Programidén = 🖕🖕🖕(tre x fuck-you-finger för er som inte ser emojis)

Låt kvinnors kroppar bara få vara kvinnors kroppar och ingenting annat. Inga bikinikroppar, mammakroppar, gravidkroppar – kvinnokroppar!

Sol + skräpmat + skräphumör

”TRY 666”?

Så löd registreringsskylten på en bil jag sprang förbi. Frågetecknet har jag adderat pga passande. 

Dagen idag har varit solig, jag har varit ute och ätit både lunch och fika. 90-grammare och en lakritsdaimstrut. Kaffe i termos och slutet av en ljudbok. Boken var inte bra alls faktiskt, men jag har lyckats lyssna på hela och det har bara hänt ett par gånger tidigare. 

E har sovit. Kortare än vad vi båda önskat tack vare en skrikbebis i centrum och sen en skällhund i Ekoparken. 

Jag har haft mycket tid att tänka. Och formulera tankar. Och eftersom jag inte haft nån att snacka med så har de tankarna stått helt oemotsagda. Inte bra idag. 

Så när H kom hemfrån jobbet hade jag jobbat ihop en stor frustration över stress och familjeadministration. Vi snackade, jag klädde jävligt motvilligt på mig löpkläderna och ångestfyllt kände jag ”jag vill verkligen inte springa”. Men sprang gjorde jag, för brukar ju bli bättre då. Men inte idag.

På rundan sprang jag förbi ovan nämnda registreringsskylt, en programledare jag inte gillar och en man som var så packad att han tog upp en hel trottoar. 

När jag kom hem var jag fortfarande lika sur. Efter jag fått mat likaså. 

Den här veckan bör ta slut nu. 

”Man kan säga att 16-åringar måste gå ner i vikt”

Kan man säga till en 16-årig tjej att hon är för tjock och måste gå ner i vikt för att prestera bättre?

– Ja, det kan man säga. Allting handlar om hur man säger det hur man tolkar det, men ja det måste man kunna säga.

– Det gäller att vara försiktig med hur man uttrycker sig när det gäller konditionsträning, speciellt på damsidan. Tyvärr är det många som har fått ätstörningar. Men jag hade ingen aning om att det gick så här långt för Sarah då jag slutade i UIK efter den där säsongen.

Ur en artikel jag läste i SVT Nyheters app. 

Det handlar om en fotbollsspelare som fått ätstörningar som präglar livet efter att en fystränare uttalat sig om hennes kropp, att den inte presterar tillräckligt pga fett. Hon är 16 år. 

Jag får så ont i magen när jag läser detta. Ångesten kommer återigen krypande längst ryggraden och biter sig fast i brösthöjd. 

Vi är många som lever med ätstörningar, lindriga som allvarliga. Flera av oss har med oss dåliga erfarenheter från ungdomsåren och idrotten, jag från tiodansvärlden. Ibland blir kraven snudd på mobbing. 

Ätstörningar är inte ett tecken på svaghet, det är en konsekvens av samhällets orimliga krav på perfektion som präglat många hårt. Gör dig själv medveten. Det gäller inte att vara försiktig, det gäller att acceptera allas olikheter, oavsett om de mäter upp till dina ideal eller ej. Det gäller att se när någon gått för långt. 

Döm inte. Säg inte ”shit va smal du blivit” eller ”du tränar för mycket”. Fråga istället hur läget är, hur någon mår, hur dagen sett ut, vilka de träffat. Du får svar om du lyssnar. Stötta och var närvarande om du är orolig. 

Jag hoppas denna person aldrig mer får ett uppdrag som innebär att han har möjlighet att påverka en annan persons framtid igen. 

Februarifoton: 25. Kvar från igår


Denna bild får symbolisera gårdagens kostval, val som sitter kvar sen igår. 

Kvar är middagen. Vi bestämde oss för att vi skulle få äta köpemat, gick på känsla och handlade från Käk i Hornstull. Hambugare med fries. Doppa pompa i ketchup och majjo. Mums!

Sen började kroppens kamp mot maten. Det var inget fel på maten, men jag blev sjukligt mätt och mådde inte bra. Kroppenen fick chocken – takeout knockout. 

Efter att lagat det mesta i matväg hemma länge nu så är vanan borta. Tänker: mådde jag lite sämre när vi handlade hem mat oftare? Svårt att säga, inte helt otroligt, men gårdagens middag ger mig fortfarande hurven. 

Hänger på Onekligens februarigrej och postar ett foto om dan hela februari.

Februarifoton: 21. På låtsas 


Sminket. Detta smink. Det är ju bara på låtsas. Och fotofilter likaså. 

Då ska jag börja med att säga att det tar så emot att dela denna förmiddagsbild. Jag ska inte låtsas som nåt annat. Jag är fast i sminkfällan och går knappt ut utan att ha sminkat mig. Gör jag det så sätter jag på mig träningskläder och tänker att ”man kommer undan med mer med träningskläder på”. Kommer undan mindre smink alltså. Orka med den tanken.

Så vad svarar jag när E frågar mig varför jag sminkar mig och pappa slipper? Ingen kan ju påstå att det finns ett bra svar på den frågan. Kallsvettas lite av tanken, jag ska ju vara en bra förebild. 

Förstå hur osminkade kvinnor fått utstå mycket. Se bara på drevet mot Alicia Keys. 

Jag vill med detta inte påstå att jag kommer ta ställning och sluta med sminket. Nä jag kommer fortsätta. Hur ska nån annars känna igen mig?


Ps. Jag tänkte först dela en bild på Alfons Åberg. Ett annat sorts på låtsas om det här var för magstarkt eller provocerande. Ds. 

Hänger på Onekligens februarigrej och postar ett foto om dan hela februari.