”Jag tänker, har du något att säga? Säg det till mig. Jag kommer svara.”

Jag följer olika kvinnor i olika kanaler. Starka kvinnor. Vanliga kvinnor. Gemensamt är att de hjälper mig, oavsett hur mycket eller lite vi har gemensamt så hjälper de mig genom att bara dela med sig. 

De senaste dagarna har det varit extra påtagligt att dessa kvinnor, som även är mammor, får lägga en massa energi på skit från andra. Det finns nämligen ingenting som är enklare än att ha åsikter om hur andra lever sina liv med barn. 

Kommentarer om kroppar, form och yta. Dags att bli smal! Sluta gnäll!

Åsikter om hur länge man ammar. Kommentarer om barnens storlek – antingen är de för stora eller för små. Pikar om hur farligt det är att barnet kollar på ett avsnitt med Alfons eller Babblarna. Hjälp!

Antingen är man ledig för länge eller för snabbt tillbaka på jobbet. Gliringar om flitigt anlitade barnvakter. Varför vill du inte vara med ditt barn?! Hur långt ska det vara mellan barnen? Det är ju toppen med syskon. Men hur ska ni klara av att skaffa två barn på så kort tid?! 

Sluta! Slut dömma. Sluta hacka. Sluta mobba. Man får göra som man vill. Tjock som smal. Du får göra som du vill. Jag får göra som jag vill. Undrar du något? Snacka inte så mycket. Fråga istället.

Ps. Rubriken är ett citat av Elsa Billgren. Ds.

Ibland hinner man inte ikapp


Den 5 maj klarade jag av första doppet. Vi samlades ett gäng från BVC-gruppen på Långholmens strandbad och vi var 2 st som hoppade i. Det var jäkligt kallt, men skönt efteråt. Inbillade mig att jag skulle bli nedkyld, men jag kände bara hur blodcirkulationen kom igång. Det kändes bra! Häromdan badade jag igen och det var skönare. Nu är säsongen igång! 

Inför doppet så genomgick jag min vanliga känslor av total panik. Jag ville verkligen inte visa mig i baddräkt inför våra kompisar. Men jag gjorde det. Jag älskar att bada och kroppen får stå ivägen för det. 

Efter doppet blev jag fotad i baddräkt och handduk, på kväll kollade jag på fotot och rasade. Och sen dess har det varit tufft. Hur gör man med kroppen? Jag har levt livet som att kroppen är nåt jag måste göra något åt, jag har gjort någonting åt den också men liksom aldrig på ett bra sätt. Jag är proffs på att banta men inte på att ha tålamod och jag kan inte gära sånt här bra. Dåliga dagar vill jag inte gå ut, dåliga dagar får jag ångest. Jag är liksom inte bättre än så. Tänker jag. 

Och där är jag. Jag putsar inga siffror när det kommer till det här, här är jag för svag. Här hinner jag inte ikapp resten av mina intellektuella ideal utan lever enligt samhällets ytliga normer. 

Hittade den här videon och det enda jag kan tänka är FAN VA BJUDIGT!

Mat till E

Jag har slutat amma! Det känns…speciellt. Det är skönt men jag saknar de stunderna då amningen var mysig. Och så minns jag bitandet, läckandet och alla som störde sig på offentligt ammande. A du fattar. 

Jag bestämde mig redan tidigt för att jag skulle börja sluta när E blev 6 månader. Det blev också så att jag inte räckte till + att det var väldigt tungt för ryggen att bära omkring på mina bröst. Så det blev bra liksom. Men att sluta amma är ingen lek, och om mitt svar på frågan ”men hur gjorde ni då?” målar upp det som en dans så är det inget annat än en försköning. Det var ett tag sen bara. 

”Men hur gjorde ni då!”

Jo. Sooo. Vi började med att byta ut byta ut ett par mål på dagen till ersättning på flaska. Ungefär samtidigt som detta började vi testa att ge E napp igen och DET FUNKADE! Vi vann över tummen!

Sen bytte vi ut varannat mål, och sista målet innan läggning blev gröt istället för amning. Det här var svårt. E gillade verkligen att ammas till sömns tålamodet testades, allas tålamod. Fan va lätt det var att bara ge efter och amma lite ändå, speciellt när jag va den enda som nattade vid den här tiden. Tröttman är en tuff och ovärdig motståndare. 

Efter ett par veckor så ammade jag inte alls på dagarna, alltså ungefär kl 7-19. Just det kändes inte så svårt, men att få bort nattamningen kändes helt omöjligt. Men vid det här laget sov jag ingenting pga E ville ligga nära mig och amma då och då hela nätterna, inget annat funkade och det kändes inte hållbart. 

Så när påsken kom bestämde vi oss för att jag skulle sova på soffan 2 nätter och att E skulle sova med sin pappa och lära sig ta flaskan. Jag va skitnervös, sov ingenting de nätterna, men det gick sjukt bra. Under omständigheterna helt smärtfritt. Typiskt. 

Sista gången jag ammade var på påskdagen när vi var hemma hos min mamma på middag. Då tryckte det på och jag behövde amma för min skull. Tänker i efterhand att det skulle va fint då att veta att det var sista gången, samtidigt som det säkert var lika bra att jag inte visste det för då hade jag säkert gråtit mig igenom det. 

E får fortfarande mest gröt och en del ersättning. Ibland får han köpelasagne, ibland får han hemlagat potatismos eller liknande. Till mellis äter vi olika men smoothie, avokado, frukt, majskrok eller min mat som oftast. Han sover i säng hela nätterna, med några få undantag. Han går och lägger sig ca kl 19, äter vid 23.30 och 5, och sen vill han gå upp ca 6.15. Det spelar ingen roll vem av oss som nattar eller matar. Jag känner ändå att vi lyckats med det vi gjort hittills. Phew. Ingen jinx nu då. 

Sömnuppdatering, del 3

Jag vill inte jinxa nåt, men hittills har det gått över förväntan bra med nya sovrutiner. E och hans pappa har sovit bra utan mig och amning i 2 nätter. Ikväll lyckades Es pappa natta E i egen säng, utan att han somnat i vår säng bredvid nån av oss innan. Dessutom ca 30 minuter tidigare än tidigare.

En megaframgång! Dessutom har jag inte ammat på över ett dygn nu, och det känns bra i kroppen. Jag firar med vin.

Män som dömer kvinnor

Kommer ni ihåg det danska programmet där män satt och dömde nakna kvinnokroppar? 

Nu har holländarna kommit på att det är en sport och gissa om kvinnor är gravida eller bara feta. Japp. Jupp. Det är sant. 

Hittade detta på Annika Leones Mama-blogg: Gravid eller bara fet? Toppenbloggare btw! 

Programidén = 🖕🖕🖕(tre x fuck-you-finger för er som inte ser emojis)

Låt kvinnors kroppar bara få vara kvinnors kroppar och ingenting annat. Inga bikinikroppar, mammakroppar, gravidkroppar – kvinnokroppar!

Megalopp är inget för min kropp

Maraton, halvmara, triatlon och svenska klassiker – känns som alla har gjort ett megalopp. Men inte jag. 

När jag började springa för 10 år sen så var det inte jättemånga i min bekantskap som antog utmaningen med långdistans. Det var få, ofta ovanligt vältränade eller ”sega” personer, som gjorde nåt eller några sånna lopp. Men det har onekligen hänt nåt. Folk går rekordsnabbt från soffpotatis till att åka runt i världen och springa olika balla maratonlopp. Jag ska inte sticka under stol med att jag, i vanlig ordning, också vill hänga på trenden. Men i en tid då jag knappt kan fullfölja ett friskispass pga min instabila postpartumkropp så släpper jag den tanken för nu. 

Då är det väldigt skönt med artiklar som talar om för mig varför en helt vanlig 5 kilometersrunda är det bästa som finns. Läs det här:

With a growing obsession over distance races, and a focus on completion rather than competition, 5Ks have somehow lost a lot of their badassiness. They have become little more than a gateway drug for marathons. The prevailing mentality is to go longer and longer and longer, until one day you find yourself down six toe-nails, dressed head to toe in compression gear, contemplating your first 50-K ultra over a morning bowl of chia seeds. Stop! Listen to me.

Ja! Jag känner ba JA! Precis så vill jag tänka. Jag vill inte bara springa hela tiden, det är ju inte ens kul! Ha!

Läs hela artikeln här

Sångstund + parkbänk + byteshandel + sömn

Jag vann! Alltså Hornstulls tävling om vilka som får plats på bibblans sångstund. Folk är som tokiga i platserna och jag hängde på telefonlåset idag kl 10 när platserna i april släpptes. Det var upptaget när jag ringde de 10 första gångerna, och bibliotikarien förklarade ”att det är lite mycket nu” på grund av platssläppet. 

Efter det åkte vi favoritbussen 66an till Nytorget, handlade kardemummabulle och hängde med kaffetermosen på torget en timme. 

Sen träffade vi bästisarna S och N pch pappan P på lunch. Det skiljer 3 veckor mellan E och N och även en klädstorlek, så vi brukar byta barnkläder med varandra. Känns verkligen bra att kläderna inte bara blir liggande efter nån månad, utan att ett till barn kan använda det jag köpt. 

Och äntligen hade jag strykarkväll igår. Ett barn som sover, ett glas vin och 6 st skjortor till mig, sällskap av sambo och Husdrömmar på tv. Kände mig rik imorse när jag skulle klä mig pga alla mina snygga skjortor som hängde där på rad. 

Jag hoppas verkligen att Husdrömmar håller sig till att visa häftiga och svåra husbyggarprojekt. Det har varit lite väl mysig renoverings-tv nu va?

Tur att ljuset är här nu alltså. Sen ett par veckor tillbaka sover E sämre är på väldigt länge. Vi går och lägger oss som vanligt, men nattningen tar längre tid, E vill inte sova i egen säng och verkligen inte vara utan mig på nätterna. Bebiskompisar från bvc verkar också sova sämre, så det är väl nåt. Men det känns alltså, ouff va det känns. 

Imorrn hoppas jag på träning igen. Jag vill verkligen träna nu, jag liksom längtar efter det. Är i så dålig form att det är plågsamt, men det känns så jäkla bra. Som en revansch nästan.