Februarifoton

Hänger på Onekligens februarigrej och delar nåt varje dag enligt den här listan från å med imorrn:

  1. Det här är jag 
  2. Mitt kök 
  3. Mitt stök 
  4. Min frukost idag 
  5. En viktig lök 
  6. Det här gör mig trött 
  7. Istället för kött 
  8. Nåt gult 
  9. Nåt fult 
  10. Nåt ganska sött 
  11. Ett boktips jag har 
  12. Ett hörn av mitt bo 
  13. Till middag idag 
  14. En ganska bra sko 
  15. Det här gör mig gla’ 
  16. En annan da’ 
  17. Nåt grönt 
  18. Nåt lönt 
  19. Nån stark eller svag 
  20. Kolla, vad fint! 
  21. På låtsas 
  22. På riktigt 
  23. Att vårda noga, ömt och försiktigt 
  24. En sak som är svår 
  25. Kvar från igår 
  26. Nåt blått 
  27. Nåt flott 
  28. Snart är det vår!

Opererade handen idag. Är drabbad av De Quervains syndrom och har fått en senkapsel kluven. Kan bara använda ena handen just nu, men Es pappa är föräldraledig och jag sjukskriven så behöver inte vara ensam. 4 veckor ska det ta att läka. Sen får vi se om jag behöver göra den andra. 

Tiden som bara går

Det svåraste är att skriva om det som bara händer utan att nån lägger märke till det. Tiden som bara går. Den här bloggen är ju till för att jag ska kunna skriva, spara och gå tillbaka i det som hänt och det som händer mest är ju tiden som bara går.

Igår var det tisdag och det var dags för babybio på Bio Rio igen. De visade Paterson, inte en film för mig, men fotot var snyggt och det var mysigt. Den här gången var vi 4 från föräldragruppen och jag satt tillsammans med Es namne och hans mamma. Supertrevligt. Min E åt och sov sig igenom hela filmen så jag hade det bra. Kaffetermosen var med, och den här gången hade jag även gjort juice på frukter som låg där hemma och såg lite ledsna ut. Det blev apelsin, äpple, citron och ingefära i all sin enkelhet. 

Föräldragruppen är verkligen en toppengrej. Jag fiskar sällskap där lite då och då och det är alltid SÅ trevligt. Det blir lätt ensamt att vara föräldraledig, och det finns mycket att fundera på när man blir förälder för första gången. Då är det guld att ha bra människor nära som är i samma sits. De inspirerar mig till allt från utveckling, mat, träning etc osv. Flera av dem är bra på att ha sk egentid också, vilket jag behöver inspireras till att ha. 

Det har gjorts en Britney-film alltså. MÅSTE se den!

Min nya favvo: ägg och potatis i kombination. Alltid gott. Har blivit 2 ägg-och-potatis-luncher i veckan. Först färdig (😬!) tortilla och sen sjukt goda ekologiska småpotatisar, från Hemköp. 

Jag har fått sy en del den här veckan, det är jättekul. Det här gamla tyget från IKEA och 10gruppen blir ett överkast till E. Jag syr även ett par kuber i 30×30 cm som jag tänkte E kan ha och leka med. Tänker att de ska vara bra när han vill börja ställa sig upp och sitta på saker etc. Använder bomullstger och fyllning från Stoff & Stil, lättsytt och bra. 

Min bästis gifter sig på lördag. Det blir en liten ceremoni och middag efter det. Vi är båda föräldralediga just nu och ses med våra bebisar nån gång i veckan. Idag sågs vi hos mig på lunch och jag fixade lite uppladdning med skumpa och mums mums från Fabrique. Min kompis hade med sig sallad och semlor från Panini. Det blev gott för oss och nu är kl 17.30 och jag har blodsockerchock. Oroar mig lite för min fikaavvänjning som måste ske snart, det kommer bli tufft. 

E har börjat testa annan mat nu. Hittills har vi testat avokado, majs- och sötpotatispuré från Semper och smoothie med äpple och plommon från Hipp. E älskar allt han får och jag är nöjd. Ska testa gröt snart också, har stora förhoppningar att Es pappa kan börja mata mer om ett tag. 

Och! Jag har skrivit 100 inlägg här nu. Dags att gå tillbaka och läsa lite tror jag. 

Det är det som hänt under tiden som bara gått alltså. Inte illa ändå. 

Föräldraskap

”Ni kanske ska slappna av och bara vara föräldrar.”

Tjuvlyssnat. En mamma sitter i väntrummet på BVC och pratar i telefon. Hon pratar med någon inom vården, jag är ganska säker. Hon berättar om ett möte hon och hennes partner haft angående ett av sina barn. Hon pratar om en utredning för barnet, och vilka alternativ som finns. Hon förklarar hur barnet är och agerar i olika sammanhang. Hon är uppgiven. 

Hon har haft kontakt med någon inom vården som säger till henne att det inte finns någon mer de kan göra och att de ska slappna av och bara vara föräldrar. De är helt ensamma. 

Personen på andra sidan luren lyssnar och säger nåt kvinnan håller med om. ”Det är det enda vi vill”, säger hon. ”Ja, ja. Precis. Ja.” Hon får medhåll och bekräftelse. 

Jag sitter och lyssnar på detta rätt ogenerat. Jag kan inte låtsas som att jag inte ser och hör den här mamman. Jag hoppas att hennes son får den hjälp han behöver. Och så hoppas jag att ingen någonsin, i sin oro för sitt barn, får höra:

”Ni kanske ska slappna av och bara vara föräldrar.”

Freaky friday

Dagen började med sovmorgon och slutade med att E blev supersnorig och fick feber. Däremellan svors en galenpanna in som USAs nya president.

Idag är jag på bättringsvägen, men Es pappa jobbade hemma för att jag behövde hjälp. E passade på att praoa lite. 

Pannkakslunch = billigt och gott. Tyvärr helt värdelöst som måltid för att jag blir hungrig ungefär med en gång. Drack en jävla massa vatten så det blev inte jättemånga småmål ändå. 

Såg en film, som sig bör när man är sjuk. Det blev Snowden idag. Kanske inte toppen, men ett bra sätt att förstå sig på det som hänt ändå. Göra hela ”affären” lite mer lättsmält liksom. I slutet rullar bilder, klipp och citat. En av de som uttalade sig var Donald Trump som sa ”Det finns fortfarande nåt som heter avrättning.”

När filmen var slut bytte jag till SVT och sändningarna av samme mans installation som president för USA, världens mäktigaste land. 

Jag såg talen, jag såg installationen, jag såg helikopterfärden, jag såg Hillary Clinton, jag såg nästan allt. Och jag deppar. Det var populistiskt och agressivt och läskigt. Det var nationalistiskt. Jag tror att många kommer att få det tufft i USA nu. Jag tror att klimatet kommer att få sig en törn. Jag tror att många kommer att bli besvikna. Jag är rädd för det som komma skall. 

Och nu har E feber för första gången och vi föräldrar funderar på om vi ska sova i skift. Uppskrämda av viruslarm och andras skräckhistorier på sociala medier kommer jag nog ändå inte sova en blund inatt, så jag tar första och andra passet med en gång. 

Knockad

Det började med en förkylning och sviter av virusspruta som eskalerade i en förmodad matförgiftning och nu feber. Den här veckan har varit minst sagt fysiskt utmanande. 

Idag har jag ätit ett äpple, en Twister, två tunnbrödsmackor med smör, spagetti med ketchup, en apelsin och pecanglass. Med andra ord: socker. Jag har inte fixat nåt annat än det, vatten och paracetamol. Och sen har jag sovit.

Satan vad sjuk man blir som vuxen. Just nu känns det som att jag aldrig kommer att bli frisk igen. Och inför natten känner jag mest ångest, feber och amning kl 4 är inte en skitrolig kombination. 

Vi ses på andra sidan. 

När föräldraledigheten är som bäst

Nu har jag kommit på vad jag ska göra resten av min föräldralediget. Jag ska gå på babybio. 

Igår var jag och E på Bio Rio i Hornstull och såg Måste gitt. Varje tisdag kl 11 är det babybio, jag har tänkt att gå tidigare men den här gången blev det av tack vare filmen. Och tackålov att det blev av, Måste gitt är det bästa jag sett på länge. 

Det var Es första biobesök och det blev en succépremiär. Så nu har jag bestämt mig för att göra detta till en veckogrej. 

Och januari ser bra ut i filmväg. Nästa veckas film har jag inte hört om tidigare, men trailern gör mig nyfiken. Jag hoppas på lite feelgood till termoskaffet och de medhavda mackorna. 

Med känslan som enda argument

Med mammaskapet kommer en massa nytt. För mig har en av de svåraste grejerna varit att känslospektrat breddas. Jag har blivit orolig och harig på ett sätt som ibland är begränsande. Speciellt i diskussioner. 

Det finns vissa saker jag känner oro inför när det kommer till E. Jag vill undvika vissa saker för att jag har en dålig känsla kring det. När logiken i undvikandet blir ifrågasatt så har jag inget starkare argument än en känsla. Jag kan heller inte släppa känslan om jag får logiska argument mot mig, utan fortsätter istället att vara orolig och sen arg om jag inte blir lyssnad på. 

Jag hatar detta. Jag känner mig begränsad av oron. Men den är där nu, som en ständig följeslagare som vinner över mig lite mer för varje dag. Nästan envis och nedbrytande som en manipulerande person man till slut inte orkar kriga mot nåt mer.

Går det att avfärdas för detta pga hormoner eller är det nåt annat? Och går det att få någon annan att förstå? För satan vad jobbigt det är att ha med sig, och att tvinga andra att leva med. Mu.