Med känslan som enda argument

Med mammaskapet kommer en massa nytt. För mig har en av de svåraste grejerna varit att känslospektrat breddas. Jag har blivit orolig och harig på ett sätt som ibland är begränsande. Speciellt i diskussioner. 

Det finns vissa saker jag känner oro inför när det kommer till E. Jag vill undvika vissa saker för att jag har en dålig känsla kring det. När logiken i undvikandet blir ifrågasatt så har jag inget starkare argument än en känsla. Jag kan heller inte släppa känslan om jag får logiska argument mot mig, utan fortsätter istället att vara orolig och sen arg om jag inte blir lyssnad på. 

Jag hatar detta. Jag känner mig begränsad av oron. Men den är där nu, som en ständig följeslagare som vinner över mig lite mer för varje dag. Nästan envis och nedbrytande som en manipulerande person man till slut inte orkar kriga mot nåt mer.

Går det att avfärdas för detta pga hormoner eller är det nåt annat? Och går det att få någon annan att förstå? För satan vad jobbigt det är att ha med sig, och att tvinga andra att leva med. Mu. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s