Jag måste snacka om hormonerna

Igår satt jag i soffan och pratade med min sambo som satt i fåtöljen. Var ungefär första gången som vi pratade med varandra när båda var vakna samtidigt efter helgens festivalande respektive landethäng. Jag larvade mig och frågade om han fortfarande tyckte om mig. Om han tyckte om mig som en ”chey”. Han sa ja, jag tycker om dig som ”chey”. Och då vänder allt inom mig och jag börjar tvångsmässigt att gråta. Jag är inte ledsen, jag bara gråter. Och skrattar emellan. Jag fattar inte vad som händer, än mindre min sambo.

Jag gråter sällan, speciellt i andras sällskap. Min sambo räknas till den gruppen, ja i det här fallet. Men det är alltså detta som är mitt typiska jag nu. Jag gråter. Och när jag gråtit lite så blir jag liksom ledsen, för jag tänker att jag måste komma på varför.

Jävla hormoner! Jävla, jävla, jävla hormoner. Jag är ingen vardagsgråtare och blir helt knäckt av det. Jag vill inte börja gråta när jag larvfrågar min sambo nåt. Aldrig!

Ska inte fråga varför vi inte pratar om hur mycket hormoner påverkar oss, helt enkelt för att jag inte vet om ”vi” gör det eller inte. Men jag har inte pratat om hormoner och känner nu ett starkt behov av att göra det. Jag är inte intresserad av hur synd det är att det är så. Jag vill veta sakliga fakta om när folk är med om detta och vad som händer i kroppen. Det här är inget någon kan styra över, men det skulle vara så skönt att få förstå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s